katarinapalm

Idag fick jag bevis. Jag är gammal. Träffade min älsta riktiga kompis, min  bästis. Det var länge sen vi umgicks. 20 år sedan han var hos mig. Bara det får en att låta gammal. Hon har en dotter på 32 år........Kan ni tänka er, och jag som lekte på gården med vagnar och dockor bara för ett litet tag sen...med min Vän.  En Vän som har format mitt liv, och jag hennes. En människa jag mötte i en lekpark har format mitt liv. Hon finns där, jag vet ungefär vart hon bor, hon bara finns där som en påminnelse att jag har faktiskt varit barn, med alla dess bekymmer.
- Mamma, får jag ringa Nina nu.
-Nej det är för sent nu.
-men jag ska bara fråga henne.....
 -Gör det imorron när ni träffas.
-Men tänk om jag glömmer bort det då.
 -Nej inte glömmer du.
-Se, nu börjar televinken! Kom så tittar vi.

Ja, det var tider det. Vi bildade klubbar, och hade lotteri på stentrappan på Almgatan där jag bodde. På vinter lekte vi på snöhögarna på gården och ingen kom och sa att det skulle vara farligt att kasta snöboll, eller att det var för mörkt för att vara ute. Av min vän lärde jag mej allt man behöver veta om killar. Ja vilka tider! Bytte filmisar och bokmärken, Hade hemlisar,  Skrattade så vi skrek när vi när syrran och hennes kille pussades, Jagade halvbrorsan.
Hoppas att alla alla barn får ha det så. Utan Ovett från sina föräldrar, som har glömt bort hur det var att vara barn.
Livet är en dans på rosor om vi vill att det skall vara det. Om vi inte tror på det kan det vara svårt att få alla att tro på det. Och då orkar ingen göra något, och då blir inget gjort åt och för någon, och då blir vi alla olyckliga.

Vi måste ta hand om varann så vi orkar kämpa mot orättvisorna i världen. Må så gott./Katarina!!!